Ibland undrar jag om jag verkligen är värd att älskas.....för om någon verkligen förstod sig på mig och vad

som pågår i mitt huvud....den personen skulle bli förvånad och springa....

Det finns nog ingen jag litar på helt, ibland känner jag mig så skadad...faktiskt...fast jag inget hellre vill än att känna mig hel och älskvärd.

Och så får jag givetvis dåligt samvete för att jag "borde " ju inte känna si och så.

Och ingen...faktiskt. INGEN utom jag vet precis allt om mig...vill inte lägga den skiten på någon annan stackare...

Kanske Dr phil...haha men hur ska jag få tag på honom? :-D

Om man har det bra. Bra verkligen bra, varför är jag byggd till att försöra det? Aldrig vara nöjd? 

Leka med elden.

Och varför är mina känslor så vilda?

Det är ju inget ovanligt i mitt fall eftersom min sambo jobbar ständig eftermiddag kväll.

Men just fredagskvällarna känns extra jobbiga på något vis. För då ska man inte sitta ensam :-/

Haha ibland får man tycka synd om sig själv.

MEN jag hatar när folk inte gör annat, bara gnäller o gnäller och tyckersynd om sig själva.

Man måste leva med!

Eller människor...som jag verkligen stör mig på, är dom som mår så otroligt dåligt, men som inte varit med om något, som inte vet hur riktig smärta känns....det kan jag störa mig på något enormt....men men...my problem!

nja, fast jag önskar ingen smärta, men jag önskar folk vaknade upp istället för att gå och leva i något slags

avslaget tillstånd där man inte kan tänka på annat än sig själv och hur man mår och att man då mår dåligt mest hela tiden.

Sen blir jag trött på mig själv. För jag VILL verkligen inte må dåligt jag kämpar med näbbar och klor. Och känner mig svag när allt tar tag i mig i nacken och jag faller ner i avgrunden ännu en gång.

Vad är det för fel på mig egentligen?

Varför kan jag aldrig bli helt bra?

Varför?

Jag känner smärtan från flera år sedan som en knivspets rakt i magen. Jag känner panikångesten välla över mig.

Jag får mardrömmar jag inte förstår. Jag har mardrömmar som jag förstår men vill glömma.

Livet är bra klurigt.

Men jag och min son pratade idag. Jag vill leva. Jag vill se mina barn jag vill vara hos dom. Alltid.

 Åter tillbaka efter en mycket turbulent tid. Och dessutom gillar jag mest att blogga på hösten. Och skriva överhuvudtaget hör till hösten enligt mig...i min kropp är höst = skriva, och läsa och mysa och ljus....mm.

Men även många andra saker som inte är fullt lika trevliga, som mardrömmar, minnen, ångest.

Då brukar det hjälpa att skriva.

Måste läsa ikapp lite bloggar med ju.

Återkommer.